Vilken jä-la tur att min kropp matvägrar när jag mår dåligt.

Tänk om det varit tvärtom, och man skulle sitta och tröstäta   .

Kaffe o vatten är det ända jag får i mig typ, inte speciellt bra kanske men vad ska man göra, mår illa när jag äter nånting.

Tur jag har några kilo kaffe hemma så jag slipper gå ut...

Får en flashback sen sommaren 2003, då var det likadant, men då höll det på i flera veckor, gick ner 16 kg på 5 veckor då, skulle jag göra det nu så skulle man ju se bedrövlig ut.

Då skrev jag dagbok hela tiden, men det ids jag inte nu, utan det blir här i stället, men då kan jag ju inte skriva mina innersta känslor och funderingar...

Nu är kaffet på igen för vilken gång i ordningen idag vet jag inte.

Sandra blev idag uppringd av Helena från gyn.

Det blir operation för henne, men vart den blir beror alldeles på hur komplicerad den kommer att bli.

Helena sa klart till Sandra att dom är duktigare och mera erfarna i Uppsala än här.

Så nu skulle Helena prata med operationsläkaren som gjorde senaste operationen på Sandra och sen se till att få bedömning från Uppsala, så bara att vänta nu och se vart och när det blir av.

Antagligen har dom fått höra idag att har man fått mera av sjukdomen så ska de bort.

För så resonerar man i Uppsala...

Och Sandra har ju fått i hela bukhinnan, och gör man inget åt detta så kommer ju den skiten att utvecklas, och då blir det ju bara värre o värre.

Nu ska jag lägga mig o sova, trött o trött o trött

Fy fan vad less jag är på allting...

Är det inte det ena så är det det andra.

Orkar verkligen inte med att ha det såhär, och då pratar jag om allt som rör mig själv.

Jag har ständigt ont och mår skiiiiit, kan inte gå så här längre utan att ha något hjälpmedel för det.

Har varit utan mina värktabletter i 8 månader nu ungefär, men det går inte längre, måste ha nåt dämpande, orkar fan ingenting snart.

Alla får säga och tycka vad dom vill men det är mig det gäller och ingen annan.

Har nog aldrig mått så dåligt som jag gör nu, vill bara vara ifred.

Ångest, värk, och tankar jag inte alls vill dela med någon...

Trodde det skulle kännas bättre när sommaren närmade sig men har av och till bara blivit värre.

Önskar jag kunde åka långt bort bara, men kanske, kanske det kommer ordna sig med det snart...

Har ett annat ansikte när jag är ute bland folk, men det är inte "jag" i själva verket.

Barnen kommer jag alltid finnas för, dom betyder ALLT för mig, och inget som är belastande alls.

Jag har jättefina vänner som verkligen bryr sig, men jag känner inte alls mig social just nu, inget ont mot er alls, ni betyder så mycket ska ni veta <3 <3 <3.

Det är så skönt att sms finns, vill inte ha några samtal, svarar inte ändå så...

Känner mig ganska hopplös just nu, och dom som inte respekterar det är heller inga jag vill ha i mitt liv.

Men jag har så bra vänner och jag vet att dom förstår mig...

Love you all